För över en vecka sedan hade Maria Ernestams Marionetternas döttrar sin
premiär i Polen. I intervjun för bloggen Szwecjoblog.pl har jag frågat
Maria om hennes författarskap samt om vad och vem som inspirerar henne.
Hon har dessutom berättat om det svenska civilkuraget och boken hon
arbetar på just nu. Självklart har jag också ställt en fråga om marionetter.
 |
| fot. Richard Ryan |
Marionetternas döttrar är din första bok som kom ut i Polen, men
du har egentligen publicerat sju romaner i Sverige. Kan du berätta hur det kom
till att du började skriva böcker? Hade dina tidigare sysselsättningar något
att göra med bokvärlden?
Jag har alltid varit en läsande människa och flydde ständigt in i böckernas
värld när jag växte upp. Skrivande var också något jag hade lätt för och tyckte
om. Men jag drömde egentligen aldrig om att bli författare. Mitt intresse för
skrivande gjorde dock att jag valde att bli journalist och jag har arbetat
flera år som utrikeskorrespondent i Tyskland för svenska tidningar. Parallellt
med det har jag också ägnat mig åt mina stora fritidsintressen – sång, dans och
teater. En dag satt jag och tittade på en Woody Allen film där Döden knackar på
dörren till ett hus där det pågår en fest. Han blir utslängd. Samtidigt höll
jag på att skriva en artikel om den tyska debatten om genteknik. Filmscenen och
artikeln krokade fast i varandra och jag hade plötsligt en historia i huvudet
som jag började skriva ned och som så småningom blev min debutbok, Caipirinha med Döden. Att jag under den
här tiden höll på mycket med sången och dansen gjorde säkert sitt till. Jag
upptäckte att jag kunde kombinera mina stora intressen i livet, skrivandet och
fantasin, i böckerna. Från journalistiken har jag dessutom med mig att
skrivandet är ett arbete och inte något som kommer av sig själv. Den insikten
är till stor hjälp.
Dina böcker uppskattas bland
annat på grund av din unika författarstil, som ibland kallas för
”språktrolleri” eller till och ”ernestamsk stil”. Hur kan du själv beskriva den
”ernestamska” världen som du trollar fram för dina läsare?
Jag skapar gärna världar där ingenting är vad det ser ut att vara. Det är
också min fasta övertygelse att det är så det är. Skeenden och händelser rymmer
mer än vad ögat ser och människor har hemligheter eller saker inom sig som
ingen vet någonting om. Någon har sagt att mina berättelser är moderna sagor om
det overkliga som kan hända i verkliga livet och det stämmer bra. Jag berättar
en historia men skruvar gärna till den så att det hela ligger på gränsen till
vad som kan stämma… eller inte? Dessutom blandar jag gärna en allvarlig
historia med inslag av humor, gärna svart. Jag är uppvuxen med det och tror att
det bidrar till stämningen i mina böcker. Den ernestamska världen är en värld
där läsaren ska vara med och känna sig involverad, där allt kan hända men där
allt också är logiskt när man väl har gått in genom dörren. Jag vill också
gärna göra den världen ännu mer övertygande genom att verkligen arbeta med
språket så att det blir vackert och rytmiskt.
Mariana, Elena och Karolina,
hjältinnor i Marionetternas döttrar, är
konstnärligt begåvade. Trots att de skapar helt olika föremål, hämtar de inspirationer
på ungefär samma sätt – genom att observera och noggrant analysera andra
människors beteende. Återspeglar det sättet hur du skapar karaktärer i dina
romaner?
Ja, det stämmer. Jag har nog alltid varit en iakttagande människa som då
och då får känslan av att stå bredvid det som händer i stället för att vara
mitt i det. Jag lärde mig tidigt att observera människor för att känna igen
deras sinnesstämning och anpassa mig efter den och det där sitter fortfarande i
som vuxen. En karaktär växer fram genom en kombination av människor jag har
mött, läst om och undrat över. Jag funderar ofta på varför människor gör som de
gör och vilka orsaker som kan ligga bakom deras handlingar.
Marionetternas döttrar utspelar sig i ett litet samhälle vid
kusten. När man tänker bara på samhällets invånare kan man ha en känsla av att
det kan finnas hur som helst i världen. Överallt finns ju människor som drivs
av samma känslor: kärlek, hat, svartsjuka och vänskap. Å andra sidan verkar
själva platsen magisk och sagolik. Har den kanske någon förebild i
verkligheten?
Jag är född och uppvuxen i Uppsala men har tillbringat samtliga mina somrar
på den svenska västkusten, i ett litet samhälle som heter Frillesås. Veckorna
där vid havet, tillsammans med mina sommarkamrater, var den lyckligaste tiden
på året. Vi var mycket ute på havet, seglade eller for till de öar som låg en
bit ut, och på kvällarna vandrade vi runt och hittade på allt möjligt, nästan
alltid utomhus. Där fanns också en stor gemenskap över generationsgränserna,
små och stora barn lekte tillsammans och ibland var föräldrarna också med.
Frillesås kommer tillbaka i flera av mina böcker och definitivt även i Marionetternas döttrar. Men det stämmer
att liknande samhällen finns överallt i världen. Det är därför jag i boken inte
har givit samhället något namn. Många av oss har nog ett eget Frillesås inom
sig någonstans.
I Marionetternas döttrar spelar sagor och dockteaterspel en särskild
roll. Varifrån kommer ditt intresse för just sådana verk?
Sagor är fantastiska på många sätt. Många av dem har levt vidare under
århundraden och berättas ständigt vidare. Det har att göra med historien i sig,
att den alltid är aktuell och berör människor. Men också för att sagans
berättarteknik är mycket effektiv. Med ett klart och enkelt språk, upprepningar
och genom att tala till känslor som alla människor går omkring och bär på går
det ständigt att göra nya tolkningar. Jag har alltid gärna läst sagor och
brukar rekommendera det till människor som vill börja skriva. Marionetter och
dockteater är en annan konstform som verkligen spelar på människors fantasi. En
docka har ju inget annat ansiktsuttryck än det som tillverkaren gav den. Ändå
”ser” vi människor hur dockan skrattar, gråter eller blir arg, för att våra
hjärnor tolkar spelet så. Det är verkligen intressant. Sedan ger marionettdockan
i sig upphov till så många associationer. Detta att någon rycker och drar i
trådarna och får dockan att röra sig. Vem styr egentligen vem? Jag köpte en
marionettdocka en gång och tillverkaren sa att den starkaste och viktigaste
marionetten var vi själva, när vi ryckte och drog i våra egna trådar. Det där
har jag aldrig glömt.
Marionetternas döttrar är rörande också på grund av att historian
är inspirerad av verkliga händelser. Du tar upp ett ämne som tillhör ett
kapitel i Sveriges historia som inte alla vill prata om och som inte är så känd
utomlands. Ville du lära dina läsare något? Tycker du att romanen kan läsas
annorlunda i länder som har en annan historisk bakgrund?
Jag vill absolut lära läsaren något även om de också ska njuta av en god
historia. Sverige har stått utanför krig under så många år att vi inte har
några konkreta minnen av eller berättelser om aktiv krigsföring. Vi var
neutrala – men samtidigt inte. Det gjordes hela tiden eftergifter för att hålla
landet utanför de båda världskrigen. En hållning som man kan ha förståelse för,
att politikerna handlade så. Samtidigt måste man också visa civilkurage. Vi
svenskar måste se att även om vi var neutrala så fanns åsikter åt alla håll.
Diskriminering och rasism förekom här liksom överallt i Europa. Min farfar,
vars rakryggade hållning har inspirerat till boken, var ett föredöme för mig
och andra. Sedan tror jag absolut att boken kommer att läsas på ett annorlunda
sätt i länder som varit mer direkt drabbade av krig och våldsam förföljelse av
olika folkgrupper. Många kommer kanske att känna igen sig ännu mer än i
Sverige. Och traditionen med dockteater och marionetter är mycket starkare i
Europa, inte minst Polen, än den är i Sverige.
Psykologisk insikt och
spänning är karaktersiska för ditt författarskap. Är det också egenskaper som
du letar efter i böcker du läser? Vad är din favoritläsning?
Det är absolut komponenter som jag ständigt söker efter när jag letar efter
böcker att läsa. För mig är det ämnen som är ständigt aktuella och intressanta
och som lär mig något om den mänskliga karaktären. Att tala om favoritläsning
är svårt, ibland är det snarare vissa böcker än vissa författare som jag tycker
om. Men en författare jag uppskattar mycket är brittiske John Fowles, som bland
annat skrev Den franske löjtnantens
kvinna. Jag tyckte om Isabelle Allendes Andarnas
hus och John Irvings första böcker Garp
och hans värld och Hotel New
Hampshire. Samt några av Neil Gaimans böcker. Alla har det jag letar efter
– episka berättelser som tar upp människans villkor på jorden och gör det med
allvar men också med humor och lite positiv galenskap. Även i tragedier måste
det finnas en narr som skämtar och får oss att skratta.
Kan du avslöja vad du
arbetar på just nu?
Jag skriver på min nästa bok med titeln Den
sårade pianisten. Boken handlar om två kvinnor som har varit vänner sedan
de var små. Den ena av dem har vuxit upp hos sin moster och vid bokens början
har den här mostern dött. Mostern levde ett stillsamt liv som lärare men for
alltid på semester samma veckor till samma platser varje år under mer än fyrtio
år. De båda kvinnorna reser i hennes spår och upptäcker att hon har levt ett
alternativt liv. Samtidigt möter de en pianist som en gång varit världsberömd men
nu spelar i barer och på hotell efter en traumatisk olycka. Dessa personers
öden visar sig ha ett samband. Boken tar upp vänskap som ibland bygger på
falska förutsättningar, de roller vi spelar, den stora kärleken eller drömmen
om den och vad uppdämd ilska kan åstadkomma när den släpps ut. Absolut en
ernestamsk värld igen.
 |
| det polska omslaget för Maria Ernestams Marionetternas döttrar, källa: Czwarta Strona |
Länkar:
Maria Ernestam: http://czwartastrona.pl/
förlaget Czwarta Strona: http://www.mariaernestam.com/
Brak komentarzy:
Prześlij komentarz