Polsk intervju med Maria Ernestam



För över en vecka sedan hade Maria Ernestams Marionetternas döttrar sin premiär i Polen. I intervjun för bloggen Szwecjoblog.pl har jag frågat Maria om hennes författarskap samt om vad och vem som inspirerar henne. Hon har dessutom berättat om det svenska civilkuraget och boken hon arbetar på just nu. Självklart har jag också ställt en fråga om marionetter.

fot. Richard Ryan


Marionetternas döttrar är din första bok som kom ut i Polen, men du har egentligen publicerat sju romaner i Sverige. Kan du berätta hur det kom till att du började skriva böcker? Hade dina tidigare sysselsättningar något att göra med bokvärlden?

Jag har alltid varit en läsande människa och flydde ständigt in i böckernas värld när jag växte upp. Skrivande var också något jag hade lätt för och tyckte om. Men jag drömde egentligen aldrig om att bli författare. Mitt intresse för skrivande gjorde dock att jag valde att bli journalist och jag har arbetat flera år som utrikeskorrespondent i Tyskland för svenska tidningar. Parallellt med det har jag också ägnat mig åt mina stora fritidsintressen – sång, dans och teater. En dag satt jag och tittade på en Woody Allen film där Döden knackar på dörren till ett hus där det pågår en fest. Han blir utslängd. Samtidigt höll jag på att skriva en artikel om den tyska debatten om genteknik. Filmscenen och artikeln krokade fast i varandra och jag hade plötsligt en historia i huvudet som jag började skriva ned och som så småningom blev min debutbok, Caipirinha med Döden. Att jag under den här tiden höll på mycket med sången och dansen gjorde säkert sitt till. Jag upptäckte att jag kunde kombinera mina stora intressen i livet, skrivandet och fantasin, i böckerna. Från journalistiken har jag dessutom med mig att skrivandet är ett arbete och inte något som kommer av sig själv. Den insikten är till stor hjälp.


Dina böcker uppskattas bland annat på grund av din unika författarstil, som ibland kallas för ”språktrolleri” eller till och ”ernestamsk stil”. Hur kan du själv beskriva den ”ernestamska” världen som du trollar fram för dina läsare?

Jag skapar gärna världar där ingenting är vad det ser ut att vara. Det är också min fasta övertygelse att det är så det är. Skeenden och händelser rymmer mer än vad ögat ser och människor har hemligheter eller saker inom sig som ingen vet någonting om. Någon har sagt att mina berättelser är moderna sagor om det overkliga som kan hända i verkliga livet och det stämmer bra. Jag berättar en historia men skruvar gärna till den så att det hela ligger på gränsen till vad som kan stämma… eller inte? Dessutom blandar jag gärna en allvarlig historia med inslag av humor, gärna svart. Jag är uppvuxen med det och tror att det bidrar till stämningen i mina böcker. Den ernestamska världen är en värld där läsaren ska vara med och känna sig involverad, där allt kan hända men där allt också är logiskt när man väl har gått in genom dörren. Jag vill också gärna göra den världen ännu mer övertygande genom att verkligen arbeta med språket så att det blir vackert och rytmiskt.


Mariana, Elena och Karolina, hjältinnor i Marionetternas döttrar, är konstnärligt begåvade. Trots att de skapar helt olika föremål, hämtar de inspirationer på ungefär samma sätt – genom att observera och noggrant analysera andra människors beteende. Återspeglar det sättet hur du skapar karaktärer i dina romaner?

Ja, det stämmer. Jag har nog alltid varit en iakttagande människa som då och då får känslan av att stå bredvid det som händer i stället för att vara mitt i det. Jag lärde mig tidigt att observera människor för att känna igen deras sinnesstämning och anpassa mig efter den och det där sitter fortfarande i som vuxen. En karaktär växer fram genom en kombination av människor jag har mött, läst om och undrat över. Jag funderar ofta på varför människor gör som de gör och vilka orsaker som kan ligga bakom deras handlingar. 


Marionetternas döttrar utspelar sig i ett litet samhälle vid kusten. När man tänker bara på samhällets invånare kan man ha en känsla av att det kan finnas hur som helst i världen. Överallt finns ju människor som drivs av samma känslor: kärlek, hat, svartsjuka och vänskap. Å andra sidan verkar själva platsen magisk och sagolik. Har den kanske någon förebild i verkligheten?

Jag är född och uppvuxen i Uppsala men har tillbringat samtliga mina somrar på den svenska västkusten, i ett litet samhälle som heter Frillesås. Veckorna där vid havet, tillsammans med mina sommarkamrater, var den lyckligaste tiden på året. Vi var mycket ute på havet, seglade eller for till de öar som låg en bit ut, och på kvällarna vandrade vi runt och hittade på allt möjligt, nästan alltid utomhus. Där fanns också en stor gemenskap över generationsgränserna, små och stora barn lekte tillsammans och ibland var föräldrarna också med. Frillesås kommer tillbaka i flera av mina böcker och definitivt även i Marionetternas döttrar. Men det stämmer att liknande samhällen finns överallt i världen. Det är därför jag i boken inte har givit samhället något namn. Många av oss har nog ett eget Frillesås inom sig någonstans.


I Marionetternas döttrar spelar sagor och dockteaterspel en särskild roll. Varifrån kommer ditt intresse för just sådana verk?

Sagor är fantastiska på många sätt. Många av dem har levt vidare under århundraden och berättas ständigt vidare. Det har att göra med historien i sig, att den alltid är aktuell och berör människor. Men också för att sagans berättarteknik är mycket effektiv. Med ett klart och enkelt språk, upprepningar och genom att tala till känslor som alla människor går omkring och bär på går det ständigt att göra nya tolkningar. Jag har alltid gärna läst sagor och brukar rekommendera det till människor som vill börja skriva. Marionetter och dockteater är en annan konstform som verkligen spelar på människors fantasi. En docka har ju inget annat ansiktsuttryck än det som tillverkaren gav den. Ändå ”ser” vi människor hur dockan skrattar, gråter eller blir arg, för att våra hjärnor tolkar spelet så. Det är verkligen intressant. Sedan ger marionettdockan i sig upphov till så många associationer. Detta att någon rycker och drar i trådarna och får dockan att röra sig. Vem styr egentligen vem? Jag köpte en marionettdocka en gång och tillverkaren sa att den starkaste och viktigaste marionetten var vi själva, när vi ryckte och drog i våra egna trådar. Det där har jag aldrig glömt.


Marionetternas döttrar är rörande också på grund av att historian är inspirerad av verkliga händelser. Du tar upp ett ämne som tillhör ett kapitel i Sveriges historia som inte alla vill prata om och som inte är så känd utomlands. Ville du lära dina läsare något? Tycker du att romanen kan läsas annorlunda i länder som har en annan historisk bakgrund?

Jag vill absolut lära läsaren något även om de också ska njuta av en god historia. Sverige har stått utanför krig under så många år att vi inte har några konkreta minnen av eller berättelser om aktiv krigsföring. Vi var neutrala – men samtidigt inte. Det gjordes hela tiden eftergifter för att hålla landet utanför de båda världskrigen. En hållning som man kan ha förståelse för, att politikerna handlade så. Samtidigt måste man också visa civilkurage. Vi svenskar måste se att även om vi var neutrala så fanns åsikter åt alla håll. Diskriminering och rasism förekom här liksom överallt i Europa. Min farfar, vars rakryggade hållning har inspirerat till boken, var ett föredöme för mig och andra. Sedan tror jag absolut att boken kommer att läsas på ett annorlunda sätt i länder som varit mer direkt drabbade av krig och våldsam förföljelse av olika folkgrupper. Många kommer kanske att känna igen sig ännu mer än i Sverige. Och traditionen med dockteater och marionetter är mycket starkare i Europa, inte minst Polen, än den är i Sverige.


Psykologisk insikt och spänning är karaktersiska för ditt författarskap. Är det också egenskaper som du letar efter i böcker du läser? Vad är din favoritläsning?

Det är absolut komponenter som jag ständigt söker efter när jag letar efter böcker att läsa. För mig är det ämnen som är ständigt aktuella och intressanta och som lär mig något om den mänskliga karaktären. Att tala om favoritläsning är svårt, ibland är det snarare vissa böcker än vissa författare som jag tycker om. Men en författare jag uppskattar mycket är brittiske John Fowles, som bland annat skrev Den franske löjtnantens kvinna. Jag tyckte om Isabelle Allendes Andarnas hus och John Irvings första böcker Garp och hans värld och Hotel New Hampshire. Samt några av Neil Gaimans böcker. Alla har det jag letar efter – episka berättelser som tar upp människans villkor på jorden och gör det med allvar men också med humor och lite positiv galenskap. Även i tragedier måste det finnas en narr som skämtar och får oss att skratta.


Kan du avslöja vad du arbetar på just nu?

Jag skriver på min nästa bok med titeln Den sårade pianisten. Boken handlar om två kvinnor som har varit vänner sedan de var små. Den ena av dem har vuxit upp hos sin moster och vid bokens början har den här mostern dött. Mostern levde ett stillsamt liv som lärare men for alltid på semester samma veckor till samma platser varje år under mer än fyrtio år. De båda kvinnorna reser i hennes spår och upptäcker att hon har levt ett alternativt liv. Samtidigt möter de en pianist som en gång varit världsberömd men nu spelar i barer och på hotell efter en traumatisk olycka. Dessa personers öden visar sig ha ett samband. Boken tar upp vänskap som ibland bygger på falska förutsättningar, de roller vi spelar, den stora kärleken eller drömmen om den och vad uppdämd ilska kan åstadkomma när den släpps ut. Absolut en ernestamsk värld igen. 

det polska omslaget för Maria Ernestams Marionetternas döttrar, källa: Czwarta Strona


Länkar:
Maria Ernestam: http://czwartastrona.pl/
förlaget Czwarta Strona: http://www.mariaernestam.com/

Brak komentarzy:

Publikowanie komentarza

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...